Stig in.

Uuden kirkolliskokouksen ensimmäinen istuntoviikko on takanapäin ja neljän vuoden työrupeama on alkanut. Alku oli odotetusti sekä lupaava, että kysymyksiä herättävä.
Ennen avajaisistuntoa oli liikkeellä kirje itseään uudistusmielisten ryhmäksi kutsuvien kirkolliskokousedustajien ajatuksista ja päämääristä.
Yksi ajatus oli istuttaa varapuheenjohtajan tulille ensimmäisen kauden edustaja. Eräs toinen ajatus oli, että piispoilla on likaa valtaa ja, että heidän roolinsa muun muassa valiokuntien puheenjohtajina tulisi kyseenalaistaa. Kirkolliskokouksen todellisuudessa kumpikaan ei toteutunut.
Tämä ei kuitenkaan tarkoita, etteikö näihin asioihin tavalla tai toisella palattaisiin tulevien vuosien aikana. Valiokuntien puheenjohtajuusasia on toki ratkaistu neljäksi vuodeksi, mutta tulee varmaan muita kysymyksiä, joissa joudutaan pohtimaan kokemusta ja perinteisiä työskentelytapoja uudistusvaatimusten valossa.
Sinänsä tämä on hyvä ja tervetullut. Liian usein tehdään asioita tietyllä tavalla vain siksi, että niin aina on tehty. Kielteiseksi uudistusvaatimus muuttuu, jos siitä tulee itseisarvo. Eli jos muutosta vaaditaan vain muutoksen takia. Vaarana on myös, että uudet toimijat lähtevät liikkeelle railakkaasti tietämättömyyden ja kokemattomuuden luomassa varmuudessa. Tästäkin oli mielestäni merkkejä avausviikon tapahtumissa. Onneksi asioissa, joilla on marginaalinen merkitys kuten tavassa teknisesti suorittaa varapuheenjohtajien valinta.
Parasta avausviikossa oli mielestäni monia yllättänyt positiivinen yleisilmapiiri. Jututin monta niin veteraania kuin ensikertalaistakin, jotka poikkeuksetta ilmaisivat tyytyväisyytensä ja iloisuutensa tästä. Niin teen minäkin.
Positiivisuus on jo sinällään hyvä asia, mutta myös siksi, että se luo paremman pohjan yhteistoiminnalle silloin kun olemme erimielisiä. Ja kysymyksiä, joissa olemme erimielisiä akselilla uudistusmieliset – konservatiivit tulee yhtä varmasti kuin aamen kirkossa.
Erimielisyydet sinänsä ovat luonnollinen osa ihmiselämää. Myös kirkossa ja kirkolliskokouksessa. Ja erimielisyyksistä on voitava keskustella. Mutta jos erimielisyydet koskevat kirkon perustaa ei ole edellytyksiä keskusteluille.
Kirkkojärjestyksen mukaan ”Suomen evankelis-luterilainen kirkko tunnustaa sitä kristillistä uskoa, joka perustuu Jumalan pyhään sanaan, Vanhan ja Uuden testamentin profeetallisiin ja apostolisiin kirjoihin, ja joka on ilmaistu kolmessa vanhan kirkon uskontunnustuksessa sekä muuttamattomassa Augsburgin tunnustuksessa ja muissa luterilaisen kirkon Yksimielisyyden kirjaan otetuissa tunnustuskirjoissa. Kirkko pitää korkeimpana ohjeenaan sitä tunnustuskirjojen periaatetta, että kaikkea oppia kirkossa on tutkittava ja arvioitava Jumalan pyhän sanan mukaan”.
Tämän pohjalta teemme kirkolliskokouksessa työtä. Jos se pohja murtuu tai muuttuu kirkkomme on hukassa. Silloin se ei enää ole kristillinen kirkko ja osaa Kristuksen kirkkoa. Silloin se on jotakin muuta. Sellaiselle uudistukselle on sanottava yksiselitteisesti ja jyrkästi ei. Siitä ei voi edes keskustella.
Rukoillaan yhdessä kirkolliskokousedustajien ja kirkolliskokoustyön puolesta.

I dag, fredagen 11.5 AD 2012, avslutades det nya kyrkomötets första session. Vad ska man alltså säga om det?
Intrycken som jag skrev om i mitt förra blogginlägg visar sig hålla. Det positiva är det dominerande. Borgå stifts stiftsfullmäktiges framställning angående avgiftsbelagda jordfästningar för icke-medlemmar blev som sagt uppmärksammat i potens och mitt eget initiativ, undertecknat av hela den svenska gruppen och många andra, fick också positiv uppmärksamhet. Allt talar just nu för att fövaltningsutskottet, som bereder ärendet, kommer att avge ett betänkande som ger kyrkostyrelsen i uppgift att utarbeta en språkstrategi.
Det är nödvändigt. Inte därför att någotdera nationalspråket i minoritet i vår kyrka skulle ha skötts dåligt, utan därför att den kyrkliga strukturreformen gör att minoriteterna blir nästan atomiska i de mastodontenheter som eventuellt uppstår.
Två viktiga och intressanta initiativ från Borgå är verkligen inte en dålig inledning på kyrkomötesperioden. Att representera ett litet stift innebär inte att man saknar idéer eller inte kan driva dem.
En praktisk positiv notering är att en majoritet av kyrkomötesombuden, speciellt av de nya, talade från sin plats i plenisalen och alltså inte från talarstolen. Det gjorde att vi fick lyssna till komprimerade anförande på maximalt två minuter. I talarstolen påminner en signal talaren om tidens gång då hon eller han har talat i tio minuter. Inte ett enda ombud behövde lyssna till den signalen. De kortare anförandena gav en bättre flykt och dynamik i plenisalen. Bra.
Dags att säga amen från kyrkomötet, men det kanske kommer tankar som ger anledning till nya reflektioner i nya sammanhang.
Information om kyrkomötet finns på adress:

http://sacrista.evl.fi/sacrista.nsf/sp?Open&cid=ContentB30F7

Kyrkomötesveckan har gått snabbt. Det gör den alltid. I dag skriver vi redan torsdag och i morgon vid lunchtid är det säkert dags att packa och åka hemåt.
Det ärende som väckt det största förhandsintresset mätt i antalet anföranden har utan konkurrens varit Borgå stifts stiftsfullmäktiges framställning angående avgiftsbelagda jordfästningar för icke-medlemmar. Remissdebatten som föregick beslutet att skicka ärendet till allmänna utskottet för behandling omfattade allt mellan himmel och jord. Bokstavligt talat. Där en del betonade kyrkans möjlighet att missionera i samband med kyrkliga förrättningar, i detta fall alltså begravningar, betonade andra att ett medlemskap i kyrkan medför rätt till kyrkans tjänster medan ett icke-medlemskap inte kan innebära att man har samma rättigheter. Vill man komma i åtnjutande av tjänsterna ska man vara villig att betala en rimlig ersättning. En åsikt som jag personligen delar. Någon skillnad måste det vara mellan att vara medlem i kyrkan och att inte vara det. Och enstämmiga undersökningar visar att skillnaden för de flesta konkretiseras just i kyrkliga förrättningar.
Jag våga tro och hoppas att stiftsfullmäktiges framställning, som kom till på kyrkoherde Torsten Sandells initiativ, skall leda till att begreppen och handlingsmönstren i denna känsla fråga klarläggs grundligt. Och att kyrkan sedan på ett begripligt och effektivt sätt förmår förmedla sina tankar och motiveringarna för sitt beslut till både dem som är medlemmar i kyrkan och dem som inte är det.
På ett allmänt plan kan man konstatera att kyrkomötets första session förefaller ha varit en positiv upplevelse för de flesta. I synnerhet för de nya ombuden. Det visar de kommentar jag fått i praktiskt taget alla samtal med ombudskolleger från olika stift.
Att början har varit bra och positiv har säkert betydelse då det i något skede kärvar till sig i en eller annan fråga där åsikterna radikalt går isär. Att sådana kommer är säkert som amen i kyrkan. Om det uttrycket tillåts i kyrkomötessammanhang.
En intressant iakttagelse är att det svenska språket aktivt använts och kunskaperna i det finslipats. Det vore överdrivet att säga att alla visat en obändig vilja att tala svenska, men många har rent av bett om att vi ombud från Borgå stift ska tala svenska med dem och så ge dem möjlighet att använda det andra nationalspråket.
Med den inställningen finns det ingen anledning att tro att mitt initiativ om att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att utarbeta en språkstrategi inte skulle gå vidare i positiv anda. Men den saken avgörs i morgon.
Vi återkommer.

Kyrkomötets tisdag var både historisk och traditionell. Det historiska fick vi vara med om genast på förmiddagen då utskotten höll sina konstituerande möten för att välja ordförande och viceordförande. Historiskt i det sammanhanget var att ett nytt utskott nu inledde sin verksamhet: framtidsutskottet.
En speciell guldkant åt den händelsen gav det faktum att jag hade glädjen och förmånen att ha kallats till sammankallare för framtidsutskottet. Det innebar att utskottet under mitt ordförandeskap förrättade valen.
Med glimten i ögat kan jag konstatera att glädjen över det hedersuppdraget inte blev speciellt lång. Efter en mycket kort diskussion kunde ett enigt utskott välja biskop Seppo Häkkinen till ordförande och Maria-Kaisa Aula till viceordförande. Och så var det dags för mig att lämna rodret för framtidsutskottet och sätta mig bland de övriga medlemmarna.
Att utskottet nu kunde inleda sin verksamhet var för mig personligen glädjande också ur en annan aspekt. Min första motion i kyrkomötet hade gått ut på att göra kyrkomötet till en aktivare aktör i samhällsdebatten. Jag hoppas och tror att framtidsutskottet aktivt ska bidra till att så sker.
Den andra historiska händelsen fick vi vara med om då statsrådets representant, kyrkominister Päivi Räsänen, under remissdebatten steg upp i talarstolen och höll ett anförande om familjepolitik. Räsänen var medveten om att detta inte hörde till vanligheterna. Hon sade sig nämligen ha kollat med fältbiskopen som hon satt bredvid att det var ok.
Det var också minister Räsänen som stod för det traditionella: hon bjöd traditionsenligt kyrkomötesdeltagarna på kaffe och kaka. Och som ärkebiskop Kari Mäkinen konstaterade: allt annat må förändras, men den traditionen står för kontinuiteten.
En intressant notering i samband med den traditionella kaffebjudningen med kaka var att statsrådets representant i sitt ”kaffekoppstal” nämnde Jesus och Gud betydligt oftare än ärkebiskopen i sitt svarstal. Det slog mig att om jag hade sett talen i skrift utan att känna till vem som höll dem skulle jag ha trott att ministerns tal var ärkebiskopens och vice versa.
Intressant.

Inför kyrkomötets vårsession fanns en viss spänning i luften utöver den som helt naturligt finns då kyrkans parlament för första gången samlas i sin nya sammansättning. Över 60 procent av ombuden är nya eller nygamla. I ett stift hör hela sju ombud av nio till någon av de kategorierna. I vår grupp, alltså Borgå stifts ombudsgrupp, har vi också av ”alla sorter”. Helt ny är Max-Olav Lassila, nygamla är Göran Stenlund och Bo-Göran Åstrand och fortsätter gör Peter Lindbäck, Åsa A. Westerlund och jag.
Men tillbaka till spänningen. Inför vårsessionen hade en grupp som kallar sig reformvänliga skickat ut ett brev med anvisningar om taktik och mål i kyrkomötesarbetet. Det kanske mest dramatiska i brevet – som för övrigt snabbt läckte ut också till sådana som inte fanns på postningslistan – var tanken att man skulle välja ett första resans ombud till viceordförande. En uppseendeväckande markering var också att biskoparnas ställning som ordföranden för utskotten kraftigt ifrågasattes liksom erfarenhet i allmänhet när det gäller kyrkomötesarbetet.
Måndag morgon fick jag i kaffekön det, åtminstone för mig, goda beskedet att ordförandeplanerna skrinlagts och att det reformvänliga gruppen inte utmanar viceordförandena från senaste kyrkomöte. Valet senare på dagen bekräftade detta. Ombuden Kaisa Rönkä och Timo Sahi fick fortsatt förtroende som första respektive andra viceordförande.
Basinformation och val var det som karaktäriserade första sessionsdagen. Elektorerna arbetade intensivt med att pussla ihop de förslag till utskottsbesättning som respektive stifts ombudsgrupper kommit med. Eftersom utskotten ska börja arbeta sessionens andra dag, alltså tisdag, måste arbetet slutföras måndag kväll. Det skedde också. Sent på kvällen var elektorerna klara och undgick egentligt nattarbete.
För Borgå stift gick det som vi hade planerat och föreslagit. Vi kan alltså inte vara annat än nöjda.
Biskop Björn Vikström sitter som biskoparnas representant i förvaltningsutskottet, i konstitutionsutskottet sitter Bo-Göran Åstrand, i handboksutskottet Göran Stenlund, i lagutskottet Peter Lindbäck, i allmänna utskottet Max-Olav Lassila, i ekonomiutskottet Åsa A. Westerlund, i det nya framtidsutskottet Stig Kankkonen.
Under måndagen lämnade jag in ett ombudsinitiativ gällande en språkkonsekvensbedömning av den kyrkliga strukturreform som är under arbete och utarbetandet av en språkstrategi för kyrkan. Det har ju visat sig att de språkliga aspekterna av strukturreformer rent allmän allt för lätt antingen glöms bort eller nedvärderas. Initiativet har fått många undertecknare och jag vågar hoppas att det ska godkännas av kyrkomötet.
Efter måndagen har kyrkomötet fått sina utskott och då utskotten i dag väljer ordförande och viceordförande kan arbetet börja.
Borgå stifts stiftsfullmäktiges framställning till kyrkomötet om att frågan om uppbärande av avgifter för jordfästning av personer som inte hör till kyrkan ska utredas och prövas föreföll vara måndagens stora sak för massmedierna. Många av redaktörerna hade läst framställning som att saken är klar och avgift införs.
Jag kände mig nästan som en festförstörare då jag gång efter annan var tvungen att påpeka att det nu gällde en framställning om att utreda och pröva. Ingenting annat. Man kunde nästan läsa besvikelsen i en del journalisters ögon. Den saftiga biffen hade blivit på sin höjd en liten korv.

Sattuneesta syystä tulin ajatelleeksi ruotsalaisen kirjailijan Hjalmar Söderbergin toteamusta: On asioita, jotka vain asiantuntija voi olla ymmärtämättä. Syy oli se, että luin, mitä Oulun tuomiokapituli joitakin vuosia sitten oli sanonut papista, jumalanpalveluksesta ja uskonnonharjoittamisesta. Tässä suora lainaus tuomiokapitulin tekstistä:
”Lähtökohtaisesti pappi viranhaltijana toimittaessaan jumalanpalvelusta ei tee sitä oman uskonnonharjoittamisensa vuoksi, vaan antaakseen seurakuntalaisille tilaisuuden heidän uskonnonharjoittamiseen. … Pappi voi siten toimittaa jumalanpalveluksen osallistumatta itse lainkaan uskonnonharjoittamiseen. Tällainen tilanne ei tietenkään ole toivottavaa kirkon kannalta ja jos sellaista esiintyy, on se poikkeuksellista, mutta mahdollista. Sen vuoksi väite omasta uskonnonharjoittamisesta ei voi oikeuttaa pappia kieltäytymään virkatehtävästä.”
Kuulitte oikein: tuomiokapituli oli todella sitä mieltä, että toimittaessaan jumalanpalvelusta pappi ei harjoita omaa uskontoaan. Liturgina ja/tai saarnaajana hän on virkamies. Tai vanhaa sanaa käyttäen: leipäpappi.
Jokaiselle, paitsi tiettyyn tarkoitukseen sopivaa tulkintaa hakevalle asiantuntijalle, tässä ei ole mitään järkeä. Kuuluhan jumalanpalvelus kirkon pyhiin toimituksiin ja olisihan se hyvin omituista jos henkilö, joka on vihitty hoitamaan muun muassa tätä pyhää toimitusta, todellisuudessa olisi ainoa osallistuja, jolle se ei olisi uskonnonharjoittamista. Ja ainoa, jolla ei ole oikeutta itse päättää onko se sitä vai ei.
Melkein yhtä surullista kuin itse tulkinta papin uskonnonharjoittamisvapaasta virkamiesjumalanpalveluksesta on todellinen alkuperä ja syy tälle tulkinnalle. Se syntyi nimittäin tarpeesta kiertää tasa-arvolakiin kirjattu toteamus, että syrjintäkielto ei koske uskonnonharjoittamista. Käytännössä tämä kohta laissa tekisi väistämisen mahdolliseksi niille papeille, jotka uskonnollisen vakaumuksensa takia eivät voi toimia alttarilla yhdessä naispapin kanssa. Tasa-arvolakiin vedoten heitä ei enää syyttää syrjinnästä.
Valittaen on todettava, että Oulun tuomiokapitulin ihmeellinen tulkinta vuosien takaa ei vieläkään ole kiistetty kirkon taholta. Mutta mikään varsinainen yllätys se ei ole. Piispa Mikko Heikan johtaman työryhmän mietintö vuodelta 2006 viitoittaa selkeästi onnetonta tietä tähän suuntaan. Mietinnön päämääränä tuntuu olleen kaikkien mahdollisuuksien sulkeminen sille, että kirkko mahdollisimman suuressa sovussa yhdessä etsisi tietään eteenpäin. Myös silloin kun avautuisi mahdollisuuksia käytännössä järjestää asioita yhteisymmärryksessä.
Tämän filosofian ja periaatteen johdattamana ollaan siis jouduttu tilanteeseen, jossa kaikilta papeilta, miehiltä ja naisilta, naispappeja hyväksyviltä ja niihin kielteisesti suhtautuvilta, on riistetty oikeus katsoa toimittamaansa jumalanpalvelusta myös henkilökohtaisena uskonnonharjoittamisena.
Ainoastaan asiantuntija voi olla ymmärtämättä ettei näin voi olla. Suurin osa meistä tavallisista pulliaisista ymmärtää. Minusta meidän tulisi laajalla rintamalla vaatia korjausta tähän Oulun tuomiokapitulin tulkintaepäkohtaan.

”Våga föra fram språket.” Så lydde en förstasidesrubrik i Hbl 24 mars. Den hänvisade till intervjuer kring temat språkpolitik. I samma tidning fanns också en debattartikel under rubriken ”SFP har tappat greppet om språkpolitiken”.
Efter att ha tagit del av tankarna i texterna började jag undra om vi på finlandssvenskt håll kanske allt för ofta koncentrerar oss dels på vad vi bör göra eller borde ha gjort, dels på SFP:s verkliga eller påstådda tillkortakommanden.
I det förra fallet kunde man med fördel snabbt klara av frågan om behovet av att våga föra fram språket. I detta fall det svenska språket. Svaret är givetvis ett otvetydigt ja. Frågor som åtminstone för mig blivit allt viktigare har att göra med när, var och hur det ska ske.
Ställer vi dem kan det visa sig att vi väljer märkliga tider och platser för våra språkliga manifestationer. Som till exempel SFP-möten, samtal med likatänkande finlandssvenskar, för att provocera finsktalande eller för att irriterat klistra på en post-it-lapp med en formell påminnelse om vår existens.
Allt detta behövs säkert också, men jag tror att det finns bättre tider, platser och sätt att skapa större allmän medvetenhet om den finlandssvenska verklighet och våra såväl moraliskt som juridiskt rättmätiga krav.
Det som behövs är att vi gör vår röst hörd i de sammanhang och i de rum där Finlands framtid formas. Vi ska aktivt vara med i processer och i dem från första början föra in språkelementet som något självklart. Vi ska inte vänta på att majoriteten först skisserar upp framtiden och sedan försöka få in det som, enligt mig, felaktigt kallats och kallas särlösningar som beaktar oss och våra behov. Att beakta dem är en lösning för alla och inte en särlösning för finlandssvenskar.
Arbetet med att föra in språkaspekten i processer och beslut ska alltså göras som en del av helhetslösningen. En helhetslösning som också vi som finlandssvenska aktivt varit med om att arbeta fram också till de delar som inte uttryckligen gäller språket. Deltar vi inte i det arbetet kan vi inte heller förvänta oss vare sig intresse eller förståelse för språkaspekterna. Deltar vi aktivt i det arbetet visar min erfarenhet, ringa men i alla fall, att argument fungerar bättre än proklamationer.
Då vi inom SFP tillsammans med våra finska och finlandssvenska kollegor arbetar för ett samhälle som är bättre för alla att leva i kan och bör vi dela med oss både av framgångar och motgångar i det arbetet.
Det som tyvärr ofta sker är att vi SFP:are i en överdriven och för mig ofta obegriplig självspäkning kritiserar vårt eget parti för misslyckanden som andra partier och deras representanter stått för. Den nämnda bettartikeln var ställvis en uppvisning i detta. SFP hudflängdes för beslut som fattats inte tack vare utan trots partiets agerande.
Vi ska också vara rättvisa åt andra hållet. Då vi tillsammans med andra uppnår positiva resultat i för oss viktiga frågor är ett tack över partigränserna också på sin plats. Det bara vinner vi på.

Försvarsminister Stefan Wallin har de senaste dagarna fått en uppsjö av råd om vad han borde ha sagt och hur han borde ha agerat i det som vid det här laget kan betecknas som affären Dragsvik.
Faktum är att oberoende av vad han hade sagt eller gjort hade det varit fel. Eller som det gamla talesättet säger: oberoende av hur man vänder sig har man rumpan bak.
Orsaken är enkel: Dels är Dragsvik en svensk enhet och allt som har att göra med svenska språket får i dag vissa populistiska och kallt beräknande politiska känslor att svalla. Dels vrids och vänds allt som politiker säger med målsättningen att visa att de ljuger.
Det är alltså rena julaftonen för massmedier och agitatorer av olika slag att ha en svenskspråkig militär enhet och en finlandssvensk politiker som försvarsminister då försvarsstrukturerna ses över.
Kvällstidningen Iltalehti inledde julaftonen så braskade som bara en kvällstidning kan. Tidningen öppnade prickskyttet mot Wallin med rubriken ”Komentaja todisti: Wallin jyräsi kenraalit” (Kommendören vittnade: Wallin körde över generalerna).
Ett direkt citat av vad kommendören sagt vittnar om något helt annat. Enligt det hade försvarsministern guidat försvarsmakten så att Nylands brigad lämnades utanför den slutliga lösningsmodellen. Jag kan inte för ett ögonblick tro att landets generaler skulle låta sig guidas i en riktning som är negativ för Finlands försvar.
Om detta är vad kritikerna menar borde de rimligtvis kräva att de svaga och omdömeslösa generalerna byts ut. Och det med samma intensitet och glöd som de nu kräver försvarsministerns avgång. I andra sammanhang sägs ju att det inte är en skam att begära vad som helst, men att det är en skam att ge allt som någon kommer på att begära.
Men verkligheten är med största sannolikhet sådan att varken generalerna och försvarsministern har något att skämmas för att Dragsvik lever vidare. Jag mycket väl tänka mig att generalerna i sin bedömning av olika acceptabla och reella alternativ är kloka nog att höra sig för om alla tänkbara argument och låta sig guidas också av argument som försvarsministern lyfter fram. Som till exempel beväringsutbildningen på svenska. Detta Inte minst då det argumentet stöds av grundlagen och regeringsprogrammet. Allt annat vore både strategiskt och taktiskt mindre klokt gjort av våra generaler.
Orsaken till salvorna mot Wallin kan alltså knappast vara att någon tror att Wallin lyckats lura viljesvaga generaler i en riktning de definitivt motsätter sig med tanke på försvarets uppgifter och förutsättningar att sköta dem. Orsaken måste därför sökas på annat håll. I det som av kritikerna svepande kallats ”språkfrågan”.
Det som har sagts och skrivits om och kring den frågan visar varför förvarsministern med rätta har varit och är så försiktig med att ta det ordet i sin mun. De som har använt och använder ordet har ju gjort slarvsylta av det. För dem är språkpolitik något smutsigt, oetiskt, förkastligt, nedrigt och allt annat negativt man kan tänka sig. Wallin hade inte haft en chans att sakligt förklara att han med språkpolitik avser det som regeringsprogrammet säger om beväringsutbildning på svenska. En skrivning som baserar sig på det som lagen stipulerar.
Det är ren och skär efterklokhet och skenhelighet att hävda något annat. Allt tal om att svenska språket spelade en roll när det gällde Dragsvik hade utsatts för massiv serie-eld med största möjliga kaliber. Varför skulle språkaspekten i det skedet ha behandlats annorlunda än den behandlas nu? Det visar att Wallin hade rätt i sin bedömning.
Sist men inte minst.
En finskspråkig minister som inte aktivt engagerar sig i vad som sker inom hennes eller hans ansvarsområde anses inkompetent. Finskspråkiga politiker som försvarar institutioner och anläggningar som finns i deras valkrets anses göra sin skyldighet som folkvalda. En sfp-minister och sfp-politiker som på begäran lägger ett ord för det som lagen och regeringen säger om rätten att få beväringsundervisning på svenska i en enhet som är kostnadseffektiv och välfungerande får höra att han borde avgå.
Det är inte bara bedrövligt. Det är också skrämmande.

Svenska folkpartiet är i praktiskt taget alla frågor beroende av representanter för den språkliga majoriteten. Åtminstone i alla frågor som är av den tyngd och omfattning att majoriteten bryr sig om dem. I den kategorin hittar vi bland annat Dragsvik och det svenska skolnätet i Helsingfors. Två teman som diskuterats flitigt och intensivt den senaste tiden.
Diskussioner visar, som jag ser det, att sfp gör sig självt en björntjänst om man mer eller mindre utmanande låter förstå att det är partiet och ingen annan som sköter de svenska frågorna. Det är att skruva upp förhoppningarna och kraven på sfp till en orealistisk nivå. Då uppstår krav på resultat som partiet inte ensamt kan leverera eftersom de kan fås till stånd endast i samarbete med andra partier.
När sedan det resultat uteblir som man på finlandssvenskt håll förväntat sig och trott att sfp kan uppnå, är det naturligtvis sfp som kritiseras. Oberoende av hur sfp har agerat i frågan och oberoende av hur andra partier agerat i frågan. Allt blir sfp:s fel. Och som sagt: den orättvisa kritiken är i viss grad självförvållad.
Beroendet av andra partier kräver realism och samarbete i politiken. Hela tiden, i alla frågor och på alla plan. Detta gäller också då partiet får något till stånd. Då kan det visa sig ovist att ur ett språkperspektiv vara allt för självgod och glad över det positiva resultatet. Risken är uppenbar för att sfp i sådana fall kritiseras för att bedriva snäv språkpolitik på majoritetens bekostnad eller för att favoriseras av en eller annan anledning. Bland annat diskussionerna om Dragsvik och det svenska skolnätet i Helsingfors är exempel också på detta.
Det är alltså svårt att vara ett litet parti. Oberoende av hur man vänder sig är rumpan bak.
Det finns emellertid också fördelar med litenheten. En realistisk inställning till de egna möjligheterna och till behovet av samarbete skapar i bästa fall förståelse för olika sätt att tänka och därmed förutsättningar att bli en aktiv, konstruktiv brobyggarkraft.
Ett villkor är förstås att partiet aktivt tar den rollen genom att vara utåtriktat och bjuda på sig självt, sina idéer och sina visioner i ständig dialog och i ständigt samarbete med andra. Endast så kan man skapa kunskap, insikt och förståelse för den finlandssvenska minoritetens verklighet. Endast så blir klimatet sådant att man ärligt och uppriktigt och framgångsrikt kan argumentera för lösningar, som är bra för hela Finland, Svenskfinland och finlandssvenskarna.

(Bild: Wilfred Hildonen i Hbl 25.2)

Efter att ha tagit del av orsakerna till den kritik som framförts mot minister Stefan Wallins sätt att kommentera massmediernas arbete kan jag bara säga att han står sig slätt i jämförelse med det som Aftonbladets Lena Mellin sade i en kommentar till affären i Hbl 17.2.
Enligt Hbl säger Mellin att höga politiker i Sverige inte över huvud taget ägnar sig åt mediekritik. Sedan kommer bomben. Mellin hävdar att ”de är allt för rädda att få tillbaka om de skulle kritisera ett eller flera medier offentligt”.
Alltså att medierna – enligt de tre musketörernas motto en för alla, all för en – hämnas på den som vågar kritisera dem.
Den beskaste och allvarligaste kritik någon kan rikta mot massmedierna/journalisterna är väl att den korrekta och betydelsefulla informationsförmedlingen tillåts ersättas av hämndaktioner.
I jämförelse med den kritiken är det nästan snudd på poesi att som Wallin tala om ”hjärndöda rubriker” eller ”kvällstidningarnas intelligensbefriade struntanalys”. Den kritiken är en subjektiv bedömning av en journalistisk produkt medan Mellins bedömning i grunden gäller journalisternas moral.
I Hbl tar Mellin nämligen inte avstånd från tanken på hämndlystna medier vilket gör att man får intrycket att politikerna har fog för sin rädsla. Det gör mig rädd. Inte som politiker utan som journalist.
Och så kunde man kanske också ta sig en funderar över om minister Stefan Wallin kanske har rätt i sin kritik. Åtminstone delvis. Eller …