Stig in.

Religiösa eller etiska argument har i gen plats i denna debatt. Det skriver Rebecca Åkers i ett debattinlägg i Hbl 2.3. Den debatt hon hänvisar till gäller – kanske inte helt överraskande – debatten om samkönade äktenskap/könsneutrala äktenskap/jämlika äktenskap (kärt barn har många namn).
Åkers tar upp en viktig fråga: vilka argument duger och är gångbara i en debatt. Den frågan leder till en annan: vem eller vilka är det som har eller kan ta sig rätten att definiera vilka argument som duger och är gångbara?
Alla som följt med snart sagt vilken debatt som helst vet att det är en rätt som praktiskt taget alla inblandade vill ta sig. Mönstret är i allmänhet att argument – goda eller dåliga – som stöder det man själv anser blir accepterade. Argument som talar mot det man själv anser blir underkända. Om det är vårt att underkänna dem på sakliga grunder tillgrips ironi och ibland till och med förolämpningar. Men som någon sagt: förolämpningar är inte argument. De kan inte heller bidra till en värdering av argument.
Ett annat ganska allmänt drag i debatter är argument av typen ”du tänker som man gjorde i bronsåldern” eller ”tiden ha kört förbi ditt sätt att tänka och resonera”. Sådana omdömen har förekommit ett antal gånger i debatten om samkönade äktenskap och gällt dem som försvarat det traditionella äktenskap som ett förbund mellan en man och en kvinna.
Sådana konstateranden är förstås avsedda att förpassa åsikter och argument som man inte själv delar till historiens skräphög. Men konstaterandena säger ju ingenting om kvaliteten på de åsikter och argument man vill ogiltigförklara. Att en åsikt är ”gammal som gatan” innebär självfallet inte att den automatiskt är felaktig eller inaktuell. Historien visar skrämmande exempel på hur ”tiden” kört förbi åsikter som varit och är viktiga och rätta.
Att religiösa eller etiska argument skulle höra till gruppen icke användbara i äktenskapsdebatten kan jag varken förstå eller acceptera. Jag anser att det måste det vara en självklar rätt till exempel för mig som kristen att också i den debatten använda religiösa argument och etiska argument som bygger på min religiösa övertygelse. Varför skulle de vara mindre välkomna eller sämre än andra argument?
För dem som ser Gud som en sagofigur eller en skugga i verklighetens marginal kan mina religiösa motiveringar för det traditionella äktenskapet sällan eller aldrig vara övertygande. Och för mig som ser Gud som alltings skapare och upprätthållare kan argument som talar mot det jag uppfattar som Hans vilja aldrig bli övertygande.
Lika självklart som jag ska ha rätt att framföra mina åsikter och argument och förvänta att de respekteras anser jag det vara att jag inte kan kräva att de delas av alla. De stora utmaningarna i debatten om samkönade äktenskap är inte att vi har olika åsikter och uppfattningar. De stora utmaningarna är att acceptera att det är så, att respektera varandra trots detta och att se hur vi på bästa tänkbara sätt kan gå vidare.
Som det nu ser ut tyder mycket på att samhället i äktenskapsfrågan går sin väg, kyrkorna och de religiösa samfunden sin. Det kan också visa sig vara en bra lösning.

Kommunikaation monimutkaisuus ja haasteellisuus on viime aikoina tullut mieleeni kun olen seurannut keskustelua niin sanotusta sukupuolineutraalista tai tasavertaisesta avioliittolaista. Mielestäni voi hyvällä syyllä sanoa, että keskustelijat eivät ymmärrä toisiaan vaikka puhuvatkin samaa kieltä. Näyttä myös siltä, että kaikki eivät tiedä, ymmärrä eivätkä halua ymmärtää mistä puhutaan.
Tällaisissa tilanteissa ratkaisu tuntuu usein olevan poterotalkoot. Niin nytkin.
Keskustelusta on käynyt ilmi, että on ratkaisevia eroja suhtautumisessa avioliittoon sellaisenaan.
Heille, jotka pitävät kiinni avioliitosta liittona yhden naisen ja yhden miehen välillä, avioliitto on Jumalan luomistyön ja ihmiselämää säätelevien sääntöjen mukainen. Samaa sukupuolta olevien liitto ei ole sitä.
Heille, joille Jumala on satuhahmo tai epämääräinen varjo todellisuuden marginaalissa, tällainen perustelu kielteiselle kannalle sukupuolineutraaliin avioliittoon ei tietenkään kelpaa. Ei vaikka kuinka selittäisi. Heille avioliitonkin pitää olla demokraattinen ja jokaisella pitää olla oikeus valita minkälaisessa liitossa haluaa elää.
Näistä lähtökohdista ei voida parhaalla tahdollakaan löytää yhteisymmärrystä avioliittokysymyksessä. Siksi olisi opittava elämään keskinäisessä kunnioituksessa erilaisesta suhtautumista huolimatta.
Olisi myös annettava kaikille oikeus puhua oman näkemyksensä puolesta niin kuin demokraattisessa yhteiskunnassa tulee voida tehdä. Vallitsevasta todellisesta tai oletetusta yleisestä mielipiteestä huolimatta.
Olisi myös muistettava, että se mitä yhteiskunta sanoo avioliitosta on yhteiskunnan kanta. Se mitä kirkot ja uskonnolliset yhteisöt sanovat on heidän kantansa.

Kyrkostyrelsens plenum gav 26.2 sitt utlåtande om utkastet till kommunsstrukturlag till finansministeriet. Plenum konstaterar enligt ett pressmeddelande ”att man inte på bästa sätt kan svara mot förändringsbehoven i kyrkan enbart genom att följa utvecklingen i kommunstrukturen. Församlingen ska vara ett samfund som församlingsmedlemmarna har lätt att identifiera sig med och känna delaktighet i”.
Enligt den reform som kyrkostyrelsen har föreslagit ska därför församlingarna, åtminstone i detta skede, fortsätta som hittills. Varje församling ska i alla fall ”höra till en territoriell kyrklig samfällighet”. Enligt kyrkostyrelsen ska samfälligheten vara ”en lätt serviceorganisation” som stöder församlingarna. Samfällighetens gränser ska följa kommungränserna.
Det är säkert inte endast jag som välkomnar beslutet och det är svårt att tro att kyrkomötet skulle välja en annan väg. I en tid då vi får allt svårare att så att säga känna oss hemma i mammutkommuner kan kyrkan verkligen vara en motkraft som ger identitet och närhet.
Utmaningarna inte minst för Borgå stift och dess församlingar tar emellertid inte slut i och med den nu gjorda preliminära linjedragningen. Eftersom samfällighetsgränserna ska följa kommungränserna är det i sista hand den kommunala strukturreformen som till den delen avgör hur den kyrkliga strukturen ser ut.
I praktiken blir det så, att allt fler svenska församlingar kommer att höra till stora finska samfälligheter. Därmed blir frågan om samfälligheternas kompetens, alltså vilka uppgifter och befogenheter de har, att vara synnerligen viktig. Kyrkostyrelsen har i sin linjedragning alltså talat om en lätt serviceorganisation.
Innan den lätta serviceorganisationen tagit form och visat att den motsvarar definitionen må det vara tillåtet att uttrycka en viss skepsis. Också i kyrkan och kyrkliga sammanhang har det visat sig att administrationen har en benägenhet att svälla och att besluten uppe i hierarkin har en tendens att lösgöra sig från församlingarnas verklighet och reglera den på ett olyckligt sätt.
Det viktigaste här och nu är i alla fall att linjedragningen som kyrkostyrelsen plenum har gjort visar att kyrkan själv vill forma sin struktur. Och att det ska ske utgående från församlingsmedlemmarna och deras rätt och möjlighet att känna gemenskap i och med sin församling. Nu väntar arbetet med att göra detta möjligt också i praktiken.

Den stora engelska samhällsfilosofen John Locke har konstaterat att hövlighet egentligen inte är något annat än en försiktig strävan att inte visa andra förakt och ringaktning. Det tycker jag låter vettigt.
Lockes konstaterande har dykt upp i mina tankar i samband med den senaste tidens diskussioner om och kring språket i radion, närmast i Radio Extrem, och om hatinläggen på nätet. Redan fenomenen som sådana är beklaglig och sorgliga.
Bättre blir det inte då man läser att Radio Extrem måste kalla på experthjälp ”för att komma tillrätta med tilltalet på kanalen” (Hbl 23.2) och att så kallade nätpoliser sitter och försöker röja i hatdjungeln på webben. Att det krävs experthjälp och polisövervakning för att säkra normal hövlighet – alltså att inte visa andra förakt och ringaktning – inte bara visar utan bevisar att vi kommit ganska långt på fel väg.
Väl medveten om att jag kommit upp i en ålder då det mesta var bättre förr vågar jag påstå att det verkligen var bättre förr i fråga om hövlighet och försiktighet i umgänget med medmänniskorna. Det hörde till att man uppfostrades med en sådan respekt för andra att man inte sade nästan vad som helst och inte gjorde nästan vad som helst. Med en sådan uppfostran behövdes det verkligen ingen experthjälp och inte heller polisövervakning i umgänget.
Att det också tidigare gick snett ibland är klart. Men allmänt taget räckte den uppfostran man fick hemma och i skolan till för att säkra en normal, fungerande hövlighet.
Personligen vill och vågar jag tro att så fortfarande är fallet. I allmänhet. Och i möten så att säga öga mot öga. Där den allmänna hövligheten åtminstone delvis marginaliseras är i ett indirekt umgänge. I de aktuella fallen talar vi om umgänge i radion och på nätet.
Själv har jag reagerat på att en del ”radiopratare” tror att intern jargong och interna lustigheter går hem också hos lyssnarna. För egen del kan jag meddela att det inte alltid fungerar så. Tvärtom känner jag mig ganska ofta utstött ur den utvalda gemenskap personerna i studion utgör. Och jag är förvånad över att de förefaller tro något annat.
Försöker man komma till rätta med ”tilltalet på kanalen” tror jag därför att det kanske inte behövs så mycket annat än att börja med större förståelse för och insikt om att det inte är för varandra utan för lyssnarna programmen görs.
Jag påstår inte att man inte vet det eller att man glömt det, men tilltalet sådant det allt mera blivit tyder på att man inte gjort det helt klart för sig vad det innebär och borde betyda. Skulle man ha gjort det skulle experthjälp kanske inte behövas.
Nätkommunikationen sker i ännu högre grad så att säga i enrum. Och inte sällan i upprört tillstånd. Man säger det man tänker utan att tänka på vad man säger. Och sedan man tryckt på sändknappen finns spydigheterna och elakheterna för mottagarna att läsa. Då reaktionen på det hållet är av samma kaliber flyger invektiven i eterrymden.
Mycket skulle vara vunnit om vi också i stunder av ilska och upprördhet kunde komma ihåg rådet att vi ska behandla andra så som vi själva vill bli behandlade. Efter att ha mediterat över de orden kan vi trycka på sändknappen.

Kyrkan borde av allt att döma med det snaraste ta sig en ordentlig funderare på hur den vill ha det med äktenskapet. Eller kanske rättare sagt hur den på bästa sätt kan slå vakt om äktenskapet som ett förbund inrättat av Gud mellan en man och en kvinna.
Orsaken till den reflektionen är att äktenskapet har väckt stort intresse de senaste veckorna. Orsaken är den lagmotion om en så kallad könsneutral lag som väntar på behandling i lagutskottet. De ivrigaste förespråkarna hann redan kritisera – för att inte säga anklaga – utskottets ordförande Anne Holmlund för att på ett oegentligt sätt förhala behandlingen. Efter att talmanskonferensen bekantat sig med Holmlunds sätt att sköta frågan friades hon helt.
Kritiken av Holmlund har förmodligen varit ett led i försöken att få lagmotion vidare snabbare än vad som är normalt för motioner med så få undertecknare som den aktuella. Nu har lagutskottet i alla fall bestämt att den tas upp till behandling i en nära framtid för att besluta om den ska behandlas. Det beslutet fattades torsdagen 21.2.
Lagmotionen har också lett till en ganska omfattande diskussion i olika medier. Inte helt oväntat är det många som anser att det traditionella äktenskapet kommit till vägs ände. Eller åtminstone att det måste kompletteras med andra former av äktenskap. Två, tre, fyra eller hur många former är en öppen fråga.
I den här situationen kan det knappast vara klokt av kyrkan att vänta och se vad händer med äktenskapsbegreppet. Tyvärr finns det heller ingen orsak att tro att kyrkan i längden kan hävda sin rätt att definiera vad som avses med äktenskap. Kyrkan har inte patent på äktenskapsbegreppet. Det begreppet kommer de närmaste åren att formas i och av landets lagstiftande församling, riksdagen.
I samband med lagstiftningsarbetet hörs kyrkan, men den kan inte avgöra hur lagarna ser ut. Man behöver inte kunna se in i framtiden för att säga att lagstiftningen gällande äktenskapet kommer att fjärma sig från den traditionellt kristna synen. Oberoende av vad kyrkan säger i sina utlåtanden.
Det kyrkan däremot kan göra – om den vill – är att definiera vad som avses med ett kristet äktenskap. Det igen är ingenting om riksdagen ska eller kan bestämma om. Det hör till det som är och måste vara kyrkans egna angelägenheter. Om kyrkan så vill, vilket jag tyvärr inte kan vara helt övertygad om.
Men om kyrkan anser det rätt, riktigt, viktigt och till och med nödvändigt att slå vakt om det traditionella kristna äktenskapet måste kyrkan agera nu och agera kraftfullt. Ett förslag: inför begreppet kristet äktenskap så kan äktenskapsbegreppet i övrigt användes hur som helst. Och det är ju just mot en sådan användning vi är på väg.

Nuorisosäätiö och Stiftelsen Bensows barnhem är två stiftelser som skapat rubriker den senaste tiden. Nyheter om detta har valsat omkring i medierna så detaljerna lämnar jag därhän. En fråga som däremot till min förvåning inte behandlats är varför det är tämligen glest på de anklagades och kritiserades bänk. En annan fråga som rimligtvis också borde ha lyfts fram är hur rimligt det är att med dagens regel- och moraluppsättningar gå till rätta med sådant som gjordes i en helt annan verklighet.
Den senare frågan accentueras av den förra. Jag ska försöka förklara.
Enligt lagen är Patent- och registerstyrelsen (PRS) den myndighet som ansvarar för övervakningen av Nuorisosäätiö och cirka 2 900 andra stiftelser. En stiftelse måste också ha åtminstone en revisor som granskar räkenskaperna och förvaltningen. Men inte nog med detta. Patent- och registerstyrelsens verksamhet övervakas av justitieombudsmannen.
Med fog kan man också undra varför åklagarmyndigheten under alla de år som Nuorisosäätiös nu olagligförklarade valfinansieringsverksamhet och märkligheterna i Bensow pågått inte tidigare väckt åtal? Om det är rätt att göra det nu, är det väl en klar miss – kanske till och med underlåtenhet eller direkt tjänstefel – att det inte gjorts tidigare? En följdfråga blir då, om inte justitiekanslern borde ha ingripit. JK:s uppgift är att övervaka att domstolar, myndigheter och tjänstemän sköter sina åligganden.
Helt förbryllad blir jag då domstolen efter yrkande från PRS dömdes till ersättning för ”den skada som deras brottsliga handlingar har orsakat”. Alltså: den myndighet som borde ha övervakat Nuorisosäätiös valfinansieringsverksamhet alla de många, många år den pågått mer eller mindre helt öppet tar inte ansvar för sin underlåtenhet. Tvärtom tvår PRS synligt och tvår sina händer, frånsäger sig allt ansvar och kliver in i åklagarbåset.
Visserligen var det PRS som satte igång den aktuella processen, men i det här fallet kan man inte annat än instämma i talesättet ”sent ska syndaren vakna”.
Om det är så att samhället anser det rätt och riktigt att gå tillrätta med gårdagens handlingar och bedöma/döma dem enligt dagens normer får det inte ske så här. Då måste rättsprocesserna bli betydligt fler, betydligt mera omfattande och betydligt mer djupgående.
Det som nu skett skulle ge Franz Kafka utmärkt material till Processen 2.

Hen. Det är det nya ord somliga menar att vi borde börja använda om oss människor. Det gör att vi inte behöver se på oss själva eller på andra som hon eller han. Alltså som personer av ett visst köns. Som så mycket annat kommer den här tanken från Sverige.
För oss som bor i Finland och vant oss vid finska ”hän” är detta i praktiken inte speciellt märkligt. Liksom det inte heller är märkligt för alla dem som bor i länder där språket alltid har haft och har ett könsneutralt personligt pronomen. Det är alltså inte ”hen” i sig jag reagerar mot, utan försöket att med ett nytt ord förändra, ja kanske till och med förneka, det självklara att det finns pojkar och flickor, kvinnor och män.
Ett faktum är naturligtvis att det finns personer som inte känner sig hemma i en könsuppdelning mellan man och kvinna. Kanske till och med i den grad att de har svårt att tala om sig själva som ”han” eller ”hon”. För dem är ”hen” kanske ett positivt, välkommet alternativ. Men dessa undantag från regeln kan knappast motivera att vi alla skall avkönas.
Nu är ordet ”hen” inte heller det enda försöket att göra oss könsneutrala. Pojkar ka inte längre få leka pojklekar eller flickor flicklekar. Följaktligen ska det inte heller finnas leksaker som är könsrelaterade. Och så vidare.
Men i Sverige pågår inte endast en kamp mot ”hon” och ”han” utan också mot Gud. Eller borde man kanske skriva gud. Inför advent har svenska Skolverket nämligen likt kejsar Augustus i tiden utfärdat ett påbud. Enligt det ska julkyrkan för skolelever tömmas på allt vad religiösa inslag heter. Det är alltså OK att gå till julkyrkan men där får ingenting sägas eller berättas om varför vi firar jul eller varför det finns en kyrka.
Är det bara jag som tycker att detta är tragikomiskt? Och då mera tragiskt än komiskt.
Enligt samma resonemang kan lärarna ta sina elever till riksdagen under förutsättning att där inte talas politik, till muséer förutsatt att där inte talas historia, konst, teknik eller vad det nu kan vara för ett museum.
Till all lycka har förslagen till könsneutralisering och försöken att tömma julkyrkan på religiöst innehåll väckt omfattande protester. Men att det förekommer förslag i den här riktningen visar i alla fall vad som är eller upplevs vara politiskt korrekt. Och jag har svårt att tro att det som sker i Sverige i dag inte skulle påverka oss.
Tyvärr.

Eri kirjoituksissa ja puheissa olen ehdottanut, että toimittajien tulisi sopivalla tavalla ja sopivissa yhteyksissä tehdä selkoa omasta taustastaan, sidoksistaan ja arvopohjastaan. Näin lukijat saisivat paremmat mahdollisuudet arvioida toimittajaa ja hänen esittämiä ajatuksia. Tämä koskee kaikkia ”juttuja” mutta varisinkin sellaisia, joissa kirjoittaja esittää mielipiteitä ja johtopäätöksiä. Pääkirjoitukset, blogit ja kolumnit kuuluvat selvästi tähän kategoriaan. Siksi noudatan omaa ehdotustani kertomalla, että tämän blogin keskushenkilö – juridiikan ja teologin tohtori Pekka Leino – on monivuotinen ystäväni. Tunnustan myös, että Pekan ajatukset kirkosta ja kirkon ja yhteiskunnan/valtion suhteesta ja sen kehityksestä vastaavat omiani.
En kuitenkaan kirjoita tätä blogia ystävyyden tai minulle mieleisten mielipiteiden takia. Kirjoitan sen siksi, että Pekka Leinon ajatukset ovat kirkolle hyvin tärkeät ja kuitenkin kirkko on melko täysin vaiennut niistä. Syy siihen on ymmärtääkseni hyvin yksinkertainen: Leinon ajatukset eivät sovi niihin ajatusmalleihin ja asenteisiin, jotka ovat tänään vallalla kirkossa.
Leinon kahden perusteellisen ja laajan väitöskirjan, ynnä muiden lukuisten kirjoitusten pohjalta, on mahdotonta lyhyesti antaa oikeudenmukaista kuvaa hänen piirtämästä kirkossa vallitsevista jännitteistä teologisten ja oikeudellisten maailmojen välillä. Liiallisen yksinkertaistamisen uhallakin yritän kuitenkin kertoa, miksi jännitteiden kuviot näyttävät niin uhkaavilta.
Lainaan Leinon antamaa esimerkkiä: Pappisvirka on teologinen käsite ja papin virka on virkamiesoikeudellinen käsite, johon kylläkin pappisviralla on yhtymäkohtansa. Siten käsitehämärtymisenä voidaan pitää myös pappisviran käsittämistä lähinnä tai vain virkamiesoikeudellisesti.
Tämän esimerkin ja kirkossa tapahtuneen kehityksen valossa olen todella syvästi huolissani, että Leinon ja vuosikaudet esille nostamista, tieteellisesti tarkastetuista ja punnituista ajatuksista ja varoituksista ei välitetä. Kehitys sen kun kehittyy ja väärään suuntaan. Kirkon olemus uskonnonyhteisönä liukuu enemmän ja enemmän marginaaliin. Keskiöön nousee kirkko sosioloogisena yhteisönä yhtenä monista sosioloogisista yhteisöistä.
Väistämätön seuraus tästä kehityksestä on, että kirkko omissa asioissaan uskonnonyhteisönä omaksuu ei-teologisia perusteita toiminnalleen. Räikein ja havahduttavin esimerkki tästä on erään tuomikapitulin päätös, että papille jumalanpalvelus ei ole uskonnon harjoittamista. Virkamiehenä hän luo pelkästään edellytyksiä toisten uskonnon harjoittamiselle.
Ajan hengen mukaan tätä väitettä ei ole kirkossa virallisesti edes asetettu kyseenalaiseksi. Pappisvirasta on 110-prosenttiesti tullut papin virka. Se on mahdollista ainoastaan kirkossa, joka on enemmän sosiolooginen yhteisö kuin uskonnonyhteisö.
Moni Jumalan Sanan julistaja on varoittanut tästä kehityksestä ja se seurauksista. Mielestäni Pekka Leino on oikeustieteen ja teologian tohtorina osoittanut varoitusten olleen perusteltuja. Mutta hän on siis saanut kokea saman kohtalon kuin julistajatkin: välinpitämättömyyttä ja hiljaisuutta. Totuus tuntuu kiinnostavan vain silloin kun se sopii ajan henkeen.

Hela 37 125 kvinnor och män kandiderade i kommunalvalet 2012. Huvudsakligen bland dem hittas de 24 000 personer som nu inleder arbetet som förtroendevalda i fullmäktige och i andra kommunala förtroendeorgan.
Redan nu, innan arbetet ens inletts på allvar, är det klart att vi alla kommer att upplevas som mer eller mindre misslyckade. Det beror inte på att vi skulle vara speciellt dåliga förtroendevalda. I alla fall inte huvudsakligen. Samma betyg har våra föregångare fått. Det beror på att de politiska förtroendeuppdragen utförs i en verklighet som kan karaktäriseras med titeln på en bok av Anders Isaksson från 1994: Alltid mer aldrig nog.
Önskningarna, förhoppningarna och drömmarna är alltid några steg före och några nummer större än verkligheten.
Förlamande blir den här insikten om man inte vågar göra sitt bästa av rädsla för att det ändå inte duger utan leder till kritiska kommentarer. Befriande och inspirerande blir den då man inte behöver ha det ouppnåeliga som mått på om man lyckats. Att göra sitt bästa är tillräckligt också då det med nödvändighet bristfälliga resultatet inte uppskattas av alla.
Utmaningarna de kommande åren är stora och många. En del av dem har att göra med den strama ekonomi som alla kommuner har att beakta. Då allt knappare resurser ska fördelas ställs beslutsfattarna inför den krävande uppgiften att prioritera.
Tyvärr är jag inte helt övertygad om att vi förtroendevalda alla gånger är medvetna om att vi göra prioriteringar i och med våra beslut. Ännu mindre övertygad är jag om att vi har beredskap att prioritera. Då rör vi oss i en geografi utan en uppdaterad karta och ganska ofta också utan den etiska kompass som skulle behövs. Politiken över lag och på alla plan har blivit allt för mycket kameral administration och kortsiktig taktik och allt för lite etiska överväganden och strategiska linjedragningar.
Det innebär inte att etiska överväganden och strategiska linjedragningar lyser med sin frånvaro. De finns, men det är inte de politiska beslutsfattarna utan tjänstemännen som står för dem. Men det ska tjänstemännen inte klandras för. Det är inte deras fel om vi förtroendevalda inte tar vårt ansvar. Det är inte deras fel om vi förtroendevalda väljer att avstå från den makt vi har valts att utöva.
I Esbo inleds den nya valperioden med ett omfattande och förhoppningsvis gediget projekt med målsättningen att dels engagera alla – kommuninvånarna, de förtroendevalda och tjänstemännen – i arbetet med att tillsammans forma och utveckla staden. En del av det arbetet är att skapa större klarhet i och mellan det strategiska och det operativa ledarskapet och för bättre samarbetet mellan de olika aktörerna.
Liknande projekt kunde kanske behövas också på många andra håll?

För någon dag sedan damp – bokstavligt talat – den svenska versionen av kyrkans fyraårsrapport ner genom brevluckan. Titeln är som de flesta redan vet ”Utmanas kyrka”. I KP 31.1 finns två intressanta och viktiga artiklar som relaterar till rapporten. Den ena med rubriken ”Någonting har hänt” och den andra ”TF behöver nya studerande”.
Vill man göra en direkt, låt vara kanske lite förenklad, koppling mellan rubrikerna, kan man befogat säga att det som hänt har lett till att tillströmningen av teologie studerande inte är tillfredsställande. Och den kopplingen har mycket att informera viktigt att berätta oss.
En av de viktiga saker som hänt inom kyrkan är att många ungdomar som vill studera teologi för att bli präster inte längre söker sig till teologiska fakulteten. De kan naturligtvis studera teologi, men de kan inte bli präster. Förklaringen är att de som på grund av sin övertygelse inte kan förrätta altartjänst tillsammans med kvinnliga präster inte i praktiken kan få prästvigning. Och äldre teologer med samma övertygelse som prästvigts i andra förhållanden får inte ens se på gudstjänsten som sin personliga trosutövning.
Det är verkligen något som hänt och en del av det som hänt har definitivt påverkat tillströmningen av teologie studerande.
Ytterligare en viktig bit i helhetspusslet är den beska kritik som riktats mot väckelserörelserna och bland annat deras missionsorganisationer. En kritik som också fått direkta negativa ekonomiska konsekvenser för missionsorganisationerna då vissa församlingssamfälligheter nekat dem stöd.
Det är i dessa, verifierat kyrkotrogna och -aktiva rörelser som de unga män ofta finns som inte studerar teologi för att de inte kan präster. Och det är bland annat den inställningen och de attityderna som lett till att det är så som också lett till att kyrkans identitet försvagats och intresset för kyrkan svalnat. Både inom och utanför kyrkan.
Kyrkan är definitivt utmanad och de kanske största utmaningarna kommer inifrån kyrkan.